Jag tänker inte än en gång föra fram en varningens
finger för resultatet i en opinionsmätning. Tillräckligt många i partiet borde
vid detta lag inse att vi kan aldrig någonsin ta något för givet utan vi måste
arbeta stenhårt hela tiden. Samtidigt finns det dock ett hopp om att bygger vi
en socialdemokrati som klart har en politik som visar att vi står för något
annat, som människor kommer att må bra av och som kan ge möjligheter till att
människor kan förverkliga sina drömmar.
I en annan mätning i Aftonbladet framgår det att
förtroendet för Stefan Löfven fortsätter att öka. Han har näst mest förtroende
av alla partiledare. Det är bara Fredrik Reinfeldt som ligger före, och det ska
han göra med tanke på att den som har statsministerrollen ska ha störst
förtroende. Det är bra för socialdemokraterna och utgör ett förtroendekapital
som kan vara avgörande i slutspurten i en valrörelse.
Sedan kan jag inte låta bli att kommentera
moderaterna. Jag har lovat mig själv att prata mycket mindre om högeralliansen
men det Sofia Arkelsten säger är rätt så anmärkningsvärt. I stort sätt hela
tiden som moderaterna har styrt har först Per Schlingmann och sedan Sofia
Arkelsten hela tiden sagt att partiet omprövar sin politik och förnyar sig. Det
är därmed rätt så anmärkningsvärt att allt det verkar inte ha stämt för nu ska
det satsas rejält på förnyelse av den moderata politik. I en rad veckobrev från
Sofia Arkelsten till partimedlemmarna har det många, många gånger stått att man
nu förnyar sin politik.
Jag tror därmed att väljarna är trötta på
moderaterna, trötta på pratet om förnyelse av politiken men det som finns är
samma politik ompaketerat i lite nyare omslagspapper. Väljarna vill ha något
annat. För oss socialdemokrater handlar det om att verkligen prata med
väljarna, lyfta upp vardagsproblemen men också de utmaningar som världen står
inför. Gör vi det kan vi också föra en offensiv politik för byggandet av ett
bättre samhälle för alla.
Löntagarbloggen skriver om uppror på Cloetta i Gävle. Högbergs tankar i skarp analys av opinionsmätningen. Röda berget om ett nytt spännande höghus i Rosengård. Johan Westerholm diskuterar harakiri i energifrågan. Björn Andersson om att S är största partiet, samma sak skriver Tord Oscarsson. Bo Widegren tar itu med Dagens Nyheter. Svd1. Netroots.
Hej Roger
SvaraRaderaTror vi kan nå 40% innan året är slut. Jag ser med spänning fram till partiledaredebatten i början av maj.
En mör och omskakad FR ska möta en taggad SL fylld av självförtroende.
Jag tycker det ska bli mycket intressant att följa debatten. Jag tror att Stefan Löfvén har bra möjlighet där att dels visa på hur regeringens politik slår, dels på vad för form av politik vi vill bedriva. Ser med spänning fram emot det.
SvaraRaderaVad tycker egentligen Stefan Löfven om det Jan Emanuel Johansson gjort? Om han ogillar det, hur vill han agera för att sådant inte skall upprepas?
SvaraRaderaVarför skulle inte Löfven nå 40% innan året är slut? Sahlin nådde 45,0% vid två tillfällen under 2008, dels i början av året och dels under sensommaren, bara några veckor innan hon började skänka bort ministerposter till mp. S rasade med hela 6 procentenheter redan i de första mätningarna efter den 8 oktober, då överenskommelsen med mp offentliggjordes. Det var samma dag som bilindustrins kris var den stora nyheterna. Sahlin var som en astronaut från yttre rymden, som helt aningslös hade kraschlandat i den jordiska verkligheten. Sällsynt illa timat. Sedan även v tagits med i samarbetet rasade s med ytterligare 7 procenenheter. Som lök på laxen föll även väljarstödet för v. Sedan dämpades raset något. Men kurvan var fortfarande nedåtriktad under de första månaderna av 2009, om jag minns rätt. Det kom att dröja nästan ett år innan s, v och mp tillsammans uppnådde lika höga siffror som s hade haft ensamma under första halvåret 2008. När sedan de tre partierna började driva valrörelse tillsammans (ung från maj 2010) kom det tredje stora raset för s.
SvaraRaderaRedan under 2007 hade väljarna tröttnat på allianspoliltiken. Och det var just på alliansen, och inte på de borgerliga partierna var för sig, som väljarna hade tröttnat. De borgerliga väljarna upptäckta att de hade köpt grisen i säcken, linjen hade bestämts genom heliga partiledaröverläggningar huvudsakligen före valet. De ville inte ha någon annan allians i stället.
De ville ha ETT parti, som höll vad det lovade. När stödet för S började stiga en bra bit över 4o % såtg s ut att kunna bli ett sådant parti. När Sahlin inte infriade de förhoppningarna gav de Reinfeldt chansen i stället.
Väljarna efterfrågar kanske inte stora ideologiska skiljelinjer, utan snarare regeringsduglighet och förmåga att snabbt, och utan låsningar, kunna reagera rätt på plötsliga förändringar i omvärden.